Klanerna består av sju olika klaner som bär sina namn efter de Väktare som beskyddar de respektive klanerna. Klanerna är nomader; de äger ingen mark utan lever i Valdarans och Kerds vildmarker som fria obundna själar. Av omvärlden i stort ses de i bästa fall som avfällingar och i värsta fall som rövare, mördare och förrädare.

 

 

 

 

Klanernas uppkomst

 

 

Året var 293 och de första höstlöven hade börjat falla från träden.
Trilandskriget rasade som allra värst och de starka höstfärgerna bleknade i jämförelse med allt blod som färgade skog och mark.

Misären i de thalariska lägren var fruktansvärd, svält och sjukdom skördade nästan lika många offer som fiendevapnen gjorde. Soldater som inte längre stod ut med mardrömmen lemlästade sig själva för att bli hemskickade, andra stirrade vansinnet i ögonen och verkade drabbas av det.

 

De allierade styrkorna klarade sig bättre, teorierna om varför var många; de var färre, de hade aldrig förlitat sig på sådda grödor för att leva och kunde hitta föda där thalarerna endast såg ogräs och de befann sig i områden där de lekt som barn.

 

En thalarisk specialiststyrka hade i lönndom sänts djupt in i Valdaran, deras order var att hitta och döda befäl och om möjligt anfalla sjuktransporter långt bortom fronten. Allt gick enligt planerna tills soldaterna började insjukna en efter en; hög feber fick dem att yra och hallucinera. Somliga ropade efter föräldrar och syskon som om de vore barn igen, andra frågade efter vapenbröder som stupat i kriget. När till slut sjukdomen grep gruppchefen, sergeant Gavin, och lämnade en handfull friska soldater utan så mycket som en korpral att försöka vårda sina yrande och döende kamrater tvingades de ta ett beslut. Det är ett känt faktum att desperata situationer kräver desperata åtgärder och detta var inget undantag.

De visste att en dagsmarsch bort fanns en liten gård där åtminstone en familj bodde, det föll på Ian "Turklöver" Murare att bege sig dit på en stulen häst och på ett eller ett annat sätt få hjälp.

Till kvällen återvände han i sällskap med två pälsjägare, en man och en kvinna, med häst och vagn. De hjälptes åt att få upp sina kamrater på vagnen och lät sig sedan köras till pälsjägarnas lilla skyddade gård.

Pälsjägarna ställde inga frågor även om de mer än förstod vilka det var som de släppt in i sitt hem, hästen de fått i utbyte mot hjälp var mer än nog för att även köpa deras tystnad.

Den natten föll den första snön över Valdarans högland och till gryningen övergick det stilla snöfallet till en rytande snöstorm som höll i sig flera dagar.

Pälsjägarna tackade skrattade Räv och Hjort för denna väktargåva, soldaterna som ännu var friska utbytte förbryllade blickar åt värdarnas barbariska tro.

"Varför tackar ni? Detta är en förbannelse, gudarnas fördömelse över oss som misslyckats på alla sätt."

"Gudarna kanske fördömer er, men Väktarna skänker oss en gåva. Ingen kan spåra er hit nu och vi kan lättare spåra byten att föda oss alla."

 

Trots pälsjägarnas skickliga vård överlevde inte alla soldaterna som drabbats av den mystiska sjukdomen, fyra av dem somnade för att aldrig mer vakna.

De som började tillfriskna hjälptes åt med de enklare sysslorna i stugan medan de friska var pälsjägarna behjälpliga med att jaga.

Vintern anlände på allvar och trots att soldaterna blev friskare och starkare för var dag som gick stod det klart för var och en att de inte skulle klara av att bege sig ut i snön för att ta sig till Thalarien.

När midvintern ven genom Valdarans skogar var hela sergeant Gavins grupp fullt frisk och de allt som allt tolv överlevande soldaterna njöt av en tillvaro utan strid.

De jagade, åt, sov, spelade tärning, satt kring stugans härd och berättade historier om lyckligare och fredligare dagar.

 

Våren kom och snön rasade från tak och gren, tiden kom för soldaterna att ta farväl av valdaranerna som räddat deras liv.

Gruppen påbörjade den långa marschen hem tyngda av förnödenheter och varma pälsar. De hade inte marscherat mer än en fjärdingsväg när de plötsligt kände den starka rökdoften och bakom dem reste sig en svart rökpelare mot skyn.

 

I skydd av den skog de lärt sig att leva med och av åsåg gruppen hur de rytande flammorna steg från stugan och stallet och en pluton av thalariska infanterister marscherade bort med ryggarna mot dem. Shona "Skarpen" Ileod hade på en plötsligt och fruktansvärd ingivelse rusat upp från gömstället och lämnat den förvånade gruppen bakom sig och hon sprang som galen mot den brinnande stugan. En genomblöt päls låg i snöslasket och hon rev åt sig den och svepte den omkring sig, i nästa andetag var hon på dörren och slet bort tvärslån som ingen utom hon hade sett. Med den blöta pälsen omkring sig dök hon in i lågorna, vid det laget hade de andra hunnit ikapp henne och med gemensamma krafter kunde de bära ut en av pälsjägarna, mannen, som ännu var vid liv men svårt brännskadad.

Harkin "Smygar'n" Arien vände sig mot stugan för att söka efter kvinnan men sergeant Gavin lade en hand på hans axel och skakade sakta på huvudet. Det finns en tid för hjältemod och en tid för sunt förnuft; kvinnan var bortom allt tvivel död.

Under bitter tystnad bar gruppen mannen ned till den isiga bäcken där de sedan vårdade honom och gjorde vad de kunde för att lindra hans lidande. Mannen hade förlorat medvetandet kort efter att de fört honom ut ur lågorna och när skymningen smög sig in i skogen drog han sitt sista plågade andetag.

 

Den natten tillbringade soldaterna i spåren efter den thalariska plutonen. De marscherade under tystnad och ingen verkade veta vad som skulle hända när de kom ikapp. De borde återansluta sig till sitt eget kompani och rapportera, de borde ge sig in i kriget igen; utvilade och välgödda efter en hel vinter i vila och de borde... De fortsatte under tystnad.

 

Gryningsljuset reflekterades på hjälmar och förvarnade gruppen om att de var nära. Från att ha blivit en aningens förslappade gällande disciplinen var de åter den militära specialiststyrkan på bara några andetag. Skrik från plutonens håll sa dem att något var på gång och från en fördelaktig höjd med skyddande vintergrönor såg de hur plutonen plundrade en liten försvarslös by. Krigets härjningar här var tydliga, inte ett enda ansikte mellan femton och femtio års ålder fanns att se bland de vettskrämda byborna.

I gruppen hände något annorlunda, trots den nyfunna andan av militärisk enhet gav sergeant Gavin dem var och en blicken, nickade mot korpral Auryn "Tveklös" Cynyr, och i respons till denna tysta kommunikation fick sergeanten en kollektiv resolut nick.

Det var ingen stolt dag för sergeant Gavins grupp, törsten efter hämnd och någon sorts blodig rättvisa i de hjälplösas namn kunde släckas tiofalt i mängden blod som spilldes. Thalariskt blod. Kanske var det på sätt och vis rättvisa i deras våldsamma dåd, skickligheten och träffsäkerheten med pilbåge var de skyldiga pälsjägarna; de fick sin hämnd den dagen.

Det vore poetiskt att säga att plutonen nergjordes till siste man, men det stämmer inte. Ett knappt dussin infanterister flydde springandes samma väg de kommit och Gavins grupp lät dem.

Innan byborna vågade sig fram ur sina gömställen hade gruppen försvunnit.

De flesta hade klarat sig utan så mycket som en skråma, Turklöver hade klarat sig undan en säker död med blotta förskräckelsen; just som ett svärd skulle till att skilja hals från huvud hade han snubblat över en tröskel, stött till en stol som i sin tur välte en kittel med kokande soppa över angriparen. Turklöver hade ont i ryggen efter att ha rasat raklång över en hink. Men om tillfrågad så hade Turklöver, i hans egen version av händelseförloppet, heroiskt kastat sig in i stugan för att rädda ett barn och sedan slungat soppan över angriparen med ett elegant "Haha!"

 

Efter händelsen i byn dröjde sig gruppen kvar i området, jagade och drev från läger till läger. De kunde fortfarande återvända, ingen skulle veta att det varit de som drivit undan plutonen, men i sina hjärtan visste de att det inte längre var en möjlighet. De hade dödat sina egna, kanske en grannes barn, en väns maka, en kusins make. Dödat för att försvara de försvarslösa från sina egna.

Det skulle komma att upprepas.

Skrik och tumult ledde gruppen till en blodig scen där en sjuktransport anfölls av thalariska soldater. Det blev en mycket kortvarig strid när Gavin och hans soldater anslöt sig till våldsamheterna; en bättre benämning än strid vore avrättning.

Bitterhet och skam plågade de flesta av dem den natten, ty det kunde varit dem själva som överfallit sjuktransporten för inte så länge sedan.

 

Efter det sökte de aktivt upp thalariska militära enheter innanför Valdarans och ibland även Kerds gränser, och ve dem som angrep de försvars- och hjälplösa.

 

En sommarnatt fick Gavins grupp oväntat besök i lägret, trots att det var väl dolt. Fyra främlingar klädda i grönt och grått och utan synliga identifierande symboler klev djärvt in bland dem. Trots att Gavins enhet indignerat drog vapen rörde främlingarna inte en min och efter en stunds harmsen förvirring presenterade främlingarna sig som valdariska fanflyktingar. De hade hört talas om den mystiska gruppen krigare som jagade thalarerna bakom fronten och de blev minst sagt förvånade när det gick upp för dem att de mystiska krigarna själva var thalarer.

Enligt främlingarna var de allt som fanns kvar av vad som en gång varit en valdarisk pluton och ledaren för de fyra var en ung man vid namn Righ Blodstörne, av de andra endast kallad korpal. De andra var Vike Bergsklo, Caljan Jordklinga och Vanora Stjärnepil, den sistnämnda hade ett obehagligt sätt att stirra på folk.

"Hon ser mer än de flesta, även sådant som ingen annan ser. Hon är vår vägvisare och leder oss rätt där vi annars skulle ha förlorat oss." Var korpral Righs förklaring.

Ett udda sätt att uttrycka det på enligt Gavin och hans soldater.

 

Mot allt bättre vetande tilläts korpral Righs grupp att stanna hos dem, bara några dagar senare fick korpral Righs soldater en chans att bevisa sitt värde.

De blev aldrig ombedda att söka läger någon annanstans.

 

När sommaren gick mot sensommar började Righ prata om att de borde flytta sig närmre fronten och stoppa thalarerna redan innan de kom så långt som bakom frontlinjen. Han talade om taktiska manövrar, om hur en liten rörlig styrka kunde vara långt dödligare än en större och långsammare enhet. Sergeant Gavin var tveksam till att företa sig något dylikt men lät sig emellertid bevekas av korpral Righ.

De vandrade på nätterna ledda av Vanora och sov på dagarna. Sakta men säkert tinade Gavins grupp gentemot Righs och de sågs allt oftare tala med varandra, särskilt Harkin verkade förtjust i Vanora och tog varje tillfälle i akt att tala med henne. Vanora däremot talade lika mycket med alla; tröstande och uppmuntrande ord till trötta själar, goda råd till brydda eller så satt hon bara och lyssnade när andra lättade sitt hjärta och berättade om farhågor och händelser som de aldrig talat om förr. När hon lämnade dem kände de alla, om så bara för en kort stund, trygghet. Och för dem som ville lyssna började hon så småningom berätta om Varg och de andra Väktarna och för dessa öppnade sig en helt ny värld.

 

Vid fronten började kriget åter och sexton modiga själar utmanade i all tysthet hela Thalariens samlade styrkor. Om nätterna smög de likt jagande rovdjur kring lägren och lärde thalarerna att frukta natten vid skogarnas och bergens gränser. När det till slut det sändes trupper att söka efter dem och säkerheten ökades kring lägren fördes istället striderna in i skogarna. På de platser där pilbågarna var verkningslösa på grund av skogens täthet smög de istället på fienden tills de kunde slå till och sedan försvinna. Om och om igen.

 

Ryktesvägen fick de höra att flera av dem hade blivit igenkända på håll och thalarerna nu kallade dem överlöpare och dessutom hade avsatt en särskild styrka att jaga dem, vidare fanns det ett pris på deras huvuden.

De började bära masker i skinn och läder i hopp om att de alla inte blivit identifierade.

Kort därefter, hösten 294, dödades korpral Righ Blodstörne när för första gången deras läger blev funnet och överfallet. De soldater som anslutit sig med honom envisades med att de genast måste till Valdarans högkvarter vid fronten. Eftersom de enligt uppgift var fanflyktingar var detta förbryllande för de andra men de protesterade inte högt.

De förde Righs kropp till lägret och det gick omedelbart upp för Gavins ursprungliga grupp att de blivit lurade från första början. Righ Blodstörnes kropp mottogs med bestörta utrop, den fördes sedan vidare med hederseskort till kungliga slottet i Kaladaan. Sergeant Gavins grupp blev väl omhändertagna, erbjöds mat och sovplatser, men ingen förklaring till vad som precis hänt. Till kvällen återvände Vike, Caljan och Vanora till de övriga, trötta och slitna. Så började de berätta:

Righ Blodstörne var kungens systerson, när ryktena hade vandrat om en skara främmande krigare som försvarade folket hade Righ fått i uppdrag att hitta dessa och försöka rikta dem mot fronten istället. Vike, Caljan och Vanora var de enda livvakter som Righ hade accepterat att ha med sig. Traditionen krävde nu av de tre att de under ett år måste söka Blodstörnes förlåtelse och det var deras tolkning att den förlåtelsen kunde nås genom att fortsätta kämpa på det vis som

Righ Blodstörne själv föreslagit.

 En själ fattigare återvände de till striderna.

 

Under den hösten fick de tillökning i leden av soldater som Vike eller Caljan rekommenderade. Huruvida dessa var fanflyktingar, överlöpare eller fallna livvakter som Vike, Caljan och Vanora själva framgick aldrig men de andra hade sina misstankar om det senare. Det var sättet de stod på och hur de stirrade in i skuggor, nu när de andra kunde känna igen tecknen efter att ha studerat Vike och Caljan.

 

Senare samma höst hörde de talas om en annan grupp som liknade dem till sättet och av en slump träffades de båda styrkorna kort därefter. Det var en väderbiten krigsveteran som ledde dem, kapten Yestine Kopparbrant från Kerd, entledigad av åldersskäl. Varm och vänlig men med röstresurser som kunde flytta berg om så krävdes. Av taktiska skäl slogs inte grupperna ihop, deras styrka låg i att vara små och rörliga.

När vintern stod för dörren ryktades det om ytterligare två styrkor ledda av en Laoch (som misstänktes vara en Järnklinga men aldrig kunde bekräftas) och Dewin Ekeguld från Valdaran.

Under vintern hölls flertalet rådslag mellan de fyra styrkorna och de andra tre styrkorna tog därefter bruket att slåss klädda i skinn- och lädermasker för att skydda både sig själva och sina familjer. Strategier och taktiker utarbetades, hur de kunde bli självförsörjande när det handlade om nya vapen och till och med vissa riktlinjer om uppförande. När våren kom och de fyra grupperna återvände till fronten från sina väl dolda vinterkvarter i skogarna och bergen mottogs de som hjältar av Kerd och Valdaran.

 

Trots deras hjälteinsatser gav sig till slut Valdaran och Kerd för att rädda vad som fanns kvar av folket, men för de fyra grupperna var problemen inte över. Alla hade de krigare som var från Thalarien, och dessa kunde inte längre återvända hem. Antingen skulle de försätta sina familjer i fara eller så skulle förmodligen deras egna familjer ange dem och de skulle bli avrättade som landsförrädare.

Några tog ändå chansen att återse sina hem men de flesta valde att stanna i Valdaran och Kerd. Thalarien krävde nu att vasallstaterna skulle utlämna förrädarna omedelbart men Valdaran och Kerd skyllde på att grupperna inte kunde hittas och försökte inte ens. Ingen ville vara den som sände väpnade trupper efter hjältarna som riskerat allt för dem.

Vintern 296 skickade Thalarien styrkor in i vasallstaterna Valdaran och Kerd med syftet att utrota grupperna helt, oavsett vilket land de var födda i, man menade att de nu alla tillhörde Thalarien och därmed var de alla förrädare eftersom de fortfarande räknades vara väpnade styrkor.

En hiskelig katt-och-råtta-lek utbröt i skogarna och bergen, till slut fick thalarerna dock avbryta det hela och återvända hem av ren utmattning.

 

Trots att kriget var slut uppkom ännu små grupper som sökte sig ut i Valdarans skogar och Kerds berg; några var knappt mer än gravplundrare och rövare som sökte döda och levande thalariska soldaters få rikedomar, andra var soldater som inte kunde återvända och anpassa sig till livet efter kriget.

Vårsommaren år 298 kallade Gavin till ett möte mellan alla grupperna för att diskutera framtiden. För de sju grupperna var detta en historisk dag, det första Stortinget.

Här skapades formellt Klanerna, med stor hjälp av vägvisare Vanora Stjärnepil.

Grupperna var inte längre militäriska spillror, de var inte fanflyktingar, de var inte överlöpare och de var inte stråtrövare. De var Klaner.

 

Senare samma sommar återvände soldaterna från Thalarien vars uppgift det var att avrätta avfällingarna. Men denna gång flydde inte deras villebråd och jägarna fann sig plötsligt vara de jagade när de sju Klanernas förenade vrede jagade soldaterna tillbaka till Thalarien. Mycket få av dem återvände levande.

Klanerna drog sig tillbaka in i skogarnas djup och bergens höjder där de gick åt varsitt håll för att leva med sin Klan. 

Redan sommaren året därpå återvände soldaterna och prisjägarna och denna gång långt fler än förr. Klanerna led svåra förluster, de tvingades söka sig till byarna för att be om föda då det inte längre var säkert för dem att jaga. I folkets ögon var Klanerna fortfarande krigshjältar och de fick allt de bad om, dessutom sändes det bud till Kaladaan att Klanerna behövde hjälp om de skulle överleva till vintern.

Något fantastiskt hände kort efter det; ytterligare fyra Klaner uppkom och det fantastiska med dessa Klaner var deras storlek. Varifrån fyra helt nya Klaner med ungefär etthundrasextio man vardera kom ifrån blev aldrig officiellt känt, men de ursprungliga klanledarna log åt detta.

Bara ett månvarv senare hade soldaterna och prisjägarna dödats eller drivits tillbaka till Thalarien. När de sju klanledarna skulle möta de fyra nya Klanerna för att tacka dem skedde det mötet i en skyddad dalgång inte alls långt från huvudvägen till Kaladaan.

När klanledarna anlände var de fyra "Klanerna" redan i färd med att ta av sig skinnklädnader och lädermaskerna som kännetecknade en klanmedlem.

Fem män kom klanledarna till mötes och ord av tacksamhet utbyttes.

Kring lägerldarna berättas det ibland om detta möte och berättelsen går såhär: 

 

Klanledarna tog de fem männen i hand och när Vargs klanledare Gavin tog den siste av de fem männen i hand sade han,

"Vi är er stort tack skyldiga och jag är rädd att vi aldrig kan återbetala denna skuld, främling."

Mannen svarade,

"Det är vi som var skyldiga er detta, Gyllenhjort och Blodstörne glömmer inte krigshjältar. Major Isklinga, förbered bataljonen för avmarsch."

"Ja, överstelöjtnant."

 

De thalariska soldaterna och prisjägarna återvände aldrig mer i större styrkor.