Under vintern började hemska rykten från norra Valdaran sakta finna sin väg söderut, jägare har försvunnit spårlöst och ingen vet vad som hänt dem.
Livskamrater blickar alltjämt åt norr och väntar få se sina älskade komma vandrande mellan träden, medan klanerna i allmänhet sörjer de försvunna jägarna som döda.
Vägvisare vaknar darrande om nätterna när Väktarnas varningar tar form av förvirrade och blodiga mardrömmar. Många av jägarna svär ve och förbannelse över prisjägarna som verkar ha kommit åter för att jaga klanerna, andra är dock tveksamma om det verkligen handlar om prisjägare. I forna dagar när prisjägare och Thalariens soldater flåsat klanerna i nacken har alltid rykten vandrat i byarna i såväl Valdaran som Kerd men nu finns inga sådana rykten. Faktum är att till och med den bofasta lokalbefolkningen har lidit förluster, bybor har försvunnit spårlöst i skogarna.
Klanerna har fruktat för sin överlevnad förr, varje barn bland dem vet att de inte lever en trygg tillvaro, men förr har de alltid kunnat bekämpa hoten. Nu vet de inte ens vad hotet är.
Rykten och historier föds vid klanernas lägereldar, berättelser om Vildvedens namnlösa fasor som gör jägarna till byte.
Samtidigt närmar sig tiden då klanstyret ska vandra från Lo till Korp, ett ämne för vilda och hetsiga diskussioner. Är Korp mogen att styra klanerna eller kommer de upprepa sina misstag? Frågan blir särskilt viktig när detta nya hot vilar över klanerna.
Äntligen nås klanerna av ordern från Lo,
något måste göras åt detta hot - det är tid för stormväkte.
