"And ere I went, to lift my hand

 I left my heart upon the sand;

when duty's done, and glory earned

 I swore my heart, I would return."

- från Theme from Return, Ezra "Voldigar" Ferguson

Ända sedan Kerd kommit till som kungarike hade det pågått en diskussion mellan Thalarien, Valdaran och Kerd om naturresurserna som länderna i varierande grader besatt – och därmed grälades det om rikenas gränser. Valdaran och Kerd hade diskuterat detta på alla vis möjliga; ibland till bords och ibland med svärd i hand. Thalarien försökte hålla sig utanför denna fejd, som i det närmaste liknade ett syskongräl med småsinta och illvilliga försök att sabotera för varandra, och fokuserade istället på att passa på att ta för sig av resurserna medan Valdaran och Kerd höll varandra upptagna. Thalariens uppfattning om att vara ett långt mer överlägset och civiliserat rike, medan grannarna i norr inte var mer än djurdyrkande barbarer, gjorde givetvis heller inte saker och ting bättre. De stående skämten i Thalarien på krogarna såväl som i adelshusen berättade om de fradgande bergshundarna och de galna skogskatterna som ständigt var i luven på varandra.

Våren år 269, töväder hade äntligen nått Valdaran och Kerd och passen lät så sakteliga åter resande ta sig fram, vårfloderna dånade nedför bergen. Efter en vinters tystnad skulle årets första förhandlingar hållas i Thalarien och det fanns hopp om att lösa resursfrågorna utan blodspillan. Tidigare försök hade varit fruktlösa och i hopp om bättre resultat denna gång hade monarkerna själva anlänt till mötet. Det sägs att förhandlingarna fortgick under flera dagar men ändå slutade förhandlingarna i ingenting. Drottning Armynel Järnklinga av Kerd, kung Ythgans Gyllenhjort av Valdaran och kung Hedley II av Thalarien skiljdes utan att ha kunnat fastslå en enda överenskommelse.

Det var bara några veckor senare som gränspatruller från Valdaran och Kerd drabbade samman i en våldsam skärmytsling efter att båda patrullerna funnit motparten på vad de båda grupperna ansåg vara fel sida av gränsen. Genom ödets nyck befann sig en ambassadör från Thalarien och dennes beväpnade eskort på andra sidan kullen där de två patrullerna drabbade samman. Deras närvaro var helt okänd av de båda gränspatrullerna. En förlupen pil sköt över kullen och genomborrade ambassadörens nacke; han var död innan han ens föll till marken. Det som sedan följde kom inte som en överraskning för någon som hade det minsta humm om de politiska och militära vindarna; några dagar senare marscherade Valdarans och Kerds härar ut i krig.

Vad som däremot kom som en överraskning var de thalariska styrkornas uppdykande och plötsligt fann sig Valdaran och Kerd utkämpa ett tvåfrontskrig som de inte hade räknat med. De klarsynta insåg med bitterhet att Thalariens härar måste ha marscherat redan när förhandlingarna hölls, det var den enda förklaringen till att härarna kunde ha anlänt så fort. Thalarien marscherade in långt över gränserna med intrycket av att kriget skulle vara över och vunnet till nästa fullmåne. Kung Hedley II själv agerade härförare, tyvärr med alldeles för stort högmod och mycket snart fick de thalariska styrkorna lära sig den hårda vägen skillnaden mellan krigföring på öppna slätter i hemlandet och krigföring i kuperade främmande skogar och berg i fiendeland.

Vad som kunde ha blivit ett kortlivat krig om inte Thalarien underskattat motståndarna och överskattat sig själva började dra ut på tiden. Thalariens legendariska tungt bepansrade kavalleri förlorade sin skärpa och storhet där de inte kunde storma fram på öppna ytor och det blev istället infanteriet som fick bekänna färg. Både Valdaran och Kerd led dock enorma förluster de första timmarna efter att Thalarien anlänt, innan de kunde retirera och omgruppera.
Tiden gick och kriget rasade vidare och det är en av de fruktansvärda sakerna med krig; det är lätt att börja men oerhört svårt att sluta. Brismark försökte vid ett tillfälle mäkla fred men avbröt kvickt försöket när man med all tydlighet fick klart för sig att länderna inte var intresserade av fred.

Det skulle dröja 23 år, till vintern år 292, innan Kerd sträckte ut en trevande hand mot Valdaran. Möjligheten till en allians utforskades i lönndom, och först när båda monarkerna var helt tillfreds med villkoren kungjordes det att en allians nu fanns mellan Valdaran och Kerd. Dödandet skulle upphöra med omedelbar verkan. Det sägs att de allierade styrkornas jubel från bergstopp till dalgång skallade så våldsamt att kung Hedley II av Thalarien spillde bläck över sina kartor i rena förskräckelsen.

Som en del av alliansens villkor trolovades kronprins Lywargh Gyllenhjort av Valdaran* med prinsessan Tegen Järnklinga av Kerd, ett bevis på de båda ländernas goda vilja. Lywargh var Ythgans förstfödde och tronarvinge, Tegen var Armynels sjätte och yngsta syskon - jämnårig med Lywargh. Armynel själv var ännu barnlös, hon menade att kriget hade kommit i vägen för att ha tid med barn.
Bröllopet skulle hållas våren år 293, bara några månader efter att alliansen skapats, men ingen vågade vänta. Kung Hedley II, en listigare och mycket visare man än vid krigsutbrottet, nåddes av de sedan länge fruktade nyheterna. En allians mellan Valdaran och Kerd kunde mycket väl betyda katastrof för Thalarien och något måste göras.

Det stora beväpnade följet som eskorterade drottning Armynel och prinsessan Tegen skulle vid gränsen till Valdaran förstärkas av en hedersvakt av valdariska kungliga livvakter. Halvvägs till gränsen överfölls följet av ett stort antal män och kvinnor som vid första anblicken kunde tas för bönder men som general Sargorn Skuggörn uttryckte det: om det där var bönder så var han en hovnarr. Striden var kort men intensiv och blodig och det framgick med all tydlighet att målet för attacken var drottningen och hennes syster. Medvetna om hotet hade de båda varit rustade och beväpnade och ridit med soldaterna, tragiskt nog gick Armynels stridshäst omkull och rullade över sin ryttare innan hon kunde ta sig undan. Trots den skickliga helarens förtvivlade försök gick den brutna och krossade kroppen inte att rädda. Medan hon ännu hade kraft att tala kallade Armynel till sig sin unge kusin, general Sargorn Skuggörn, och med hela det sörjande följet som vittne utnämnde drottningen honom till sin arvinge och Kerds kronprins.
Drottning Armynel överlevde inte natten.

Trots vissa protester beordrades eskorten att fortsätta till Valdaran; väl där mottogs följet med bestörtning och ur den valdariska hedersvakten sändes ryttare att i ilfart föra budet till kung Ythgans och sedan vidare med brevduvor till Kerd. Under en mycket spänd period fasade man nu för att kung Ythgans eller kronprins Sargorn skulle bryta trolovningen eftersom Tegen inte längre var av den härskande ätten. Det klargjordes dock starkt från kung Ythgans själv att alliansen skulle fortleva och kronprins Lywargh skulle äkta prinsessan Tegen, hon var trots allt kusin till den blivande kungen av Kerd. Bröllopsceremonin gick av stapeln utan avbrott eller svårigheter men det var en tillställning färgad av sorg och vemod. Sargorn återvände efter det till Kerd för att formellt krönas till rikets kung.

Thalariens styrkor fann sig därmed kämpa mot en fiende som funnit nytt hopp och mod, valdaraner stod rygg mot rygg med kerder för att driva inkräktarna ur skogarna och bergen. Kriget tog nu en ny vändning och blev allt blodigare och intensivare när anfallarna blev allt desperatare och försvararna allt djärvare. Fanflykten från den thalariska hären ökade tiofalt, information om fanflyktingarna skrevs noggrant ned och bevarades i en liggare. Fanflyktingarna som fångades in avrättades då fanflykt ses som landsförräderi. De fanflyktingar som inte återfanns antogs ha flytt till sina hem och det kom därför som något av en chock när ett antal fanflyktingar påträffades i de valdariska skogarna och bekämpade de thalariska styrkorna. Dessa sågs då givetvis som överlöpare då det antogs att de stred för Valdaran och Kerd.

Trots alliansen mellan Valdaran och Kerd, koordinerade attacker och trots den oväntade hjälpen av de udda överlöparna var de båda länderna nu så krigsutmattade att Thalarien vann allt mer för var dag som gick. Hösten år 296 beordrades vapenvila och kort därefter slöts ett fredsfördrag. Valdaran och Kerd blev sålunda furstendömen och vasallstater under Thalarien.

27 fasansfulla år av krig var till ända.

De okunniga säger att Trilandskriget handlade om gränser och hämnd, medan de kunniga säger att Trilandskriget må ha officiellt startat över gränser och möjligtvis hämnd men kriget fortsatte och handlade om resurser och rikedomar.

Vem startade kriget? Vilket svar man får beror på vem man frågar. Det enda säkra man kan säga är att ingen egentligen vet och att alla skyller på varandra.